Media angriper nu polisen m fl för vad media själva skapat. Det finns en uppgift att ett antal journalister för mer än 20 år sedan samlats i Saltsjöbaden och kommit överens om att inte nämna något ofördelaktigt när en invandrare var inblandad. Så har nästan aldrig nämnts om en gärningsman varit av främmande härkomst – läsaren har fått tro att det gällde en ursprunglig svensk. Det har varit omöjligt få in en insändare om att man inte borde släppa in brottslingar. Först när dom fallit och innehållit utvisning har man fått veta att det inte var en ursprunglig svensk.

Om någon antytt att en invandrare gjort något klandervärt har man genast anfallits av de samlade media, vilket till slut medfört att inte ens polisen vågat nämna svensk eller utländsk. Statsminister Löfven hävdade i höstas att ”vi bygger inga murar”! När så någon borgerlig försiktigt antydde något om integrationen så släppte plötsligt spärrarna! Statsministern började genast bygga murar!

Man har genom åren kunnat lägga märke till att vänsterfolk velat ha mycken invandring och att de som nekats asyl ska få stanna. En orsak kan vara deras erfarenhet att invandrarna ofta röster på vänstern. Och journalisterna anges ju till drygt 60 procent vara vänstersinnade.

När det nu avslöjats att inte ens polisen vågat nämna om invandrare varit inblandade så kastar sig media över dem för det! När de i stället borde iaktta självrannsakan för att de själva varit med om att undertrycka det fria ordet, som de ständigt påstår sig värna!

---

Detta skrivet i mitten av januari 2016. Sedan har jag blivit uppmärksammad på Erik Helmersons artikel i DN den 18:e. Och nu 26 januari på SVT.se: ”Journalister självkritiska till migrationsrapporteringen.”

Sent ska syndarn vakna! Men han slingrar sig väldigt under uppvaknandet!

Arnold Lagerfjärd

Gustav III kom dåligt överens med adeln och närmade sig därför bondeståndet. Dittills hade storviltjakten i Svealand och Götaland i princip tillkommit herrarna. Men 1789 tillät kungen att även allmogen fick jaga älg. Inpå 1800-talet medförde det att älgstammen nästan utrotades. Det fanns föga restriktioner bl a om årstider. Några gods i Skåne hade det som var kvar. Men så kom man på att det fanns älg i trakten av Överkalix. Jaktskribenter för hundra år sen kunde nu förundra sig över hur älgarna kunde ha tagit sig från sydligaste delen av landet ända upp till Norrbotten.

Många gånger har jag förvånat mig över hur begränsade en del forskare m fl kan vara. I Sibirien samt norra Ryssland och Finland fanns ju ett barrskogsbälte ända in i Sverige. Man kunde tydligen inte föreställa sig att älgarna kunde ta sig åt väster över den nya och helt konstlade gräns som skapats 1809 i Torne älv. Men älgarna simmar bra och förstår sig inte på landgränser.

Numera finns ju avancerad forskning med hjälp av DNA-tester. Nu har forskare undersökt de svenska älgarna och funnit skillnader mellan dem i norra och dem i södra Sverige. Enligt de kortfattade referaten har man kommit fram till att de södra och de norra älgarna blivit åtskilda och kommit att utvecklas litet olika.

Min undran är om de nutida forskarna tagit med i beräkningen att de norra älgarna kanske hör ihop med den östliga taigans älgar? Och att skillnaderna kanske möjligen har en något annorlunda förklaring?

Referaten är som sagt mycket kortfattade. Där nämns att älgarna bara flyttar sig någon kilometer. Men det gäller nog undersökningar om att älgkorna föder sin kalvar högst en och annan kilometer från där de själva föddes? Hur är det med tjurarna?

Det hör egentligen inte hit, men jag har alltid förundrat mig över finska respektive svenska forskares resultat i fråga om medeltidens rika birkarlars kring norra botten härstamning. Man får lätt uppfattningen att finska forskare kommer fram till att de var av finsk stam. Medan svenska forskare har funnit dem vara ursprungligt svenska!

Liknande märkliga förklaringar kan man nog se när man skall förklara hur det kommer sig att det finns svensktalande på Åland och delar av Finland i övrigt och när de kom dit.

Arnold Lagerfjärd

Ett antal kommunalråd, bl a från Lycksele och Ängelholm, har protesterat mot Skatteverkets planer på att dra in kontor och flytta dem till större orter. Och därmed skulle utarmningen fortsätta ute i landet. I Regeringen har statsrådet Sven Erik Bucht från Tornedalen värnat om de statliga jobben ute i landsorten. Men han är väl en ropandes röst i öknen, i detta fall Stockholm, där som vanligt ministrar och andra bestämmande finns i huvudstaden och dess närhet. Och förstås ivrigt värnar om storstadens tillbyggnad. Och i mindervärdeskomplex för London och New York ständigt kämpar för att dra dit mesta möjliga från annat håll.

Jag vill gärna från egen erfarenhet inom staten visa på hur organisationer kan förändras under lång tid. År 1948 började jag inom landsfiskalsorganisationen. Då fanns 24 landsfiskalsdistrikt i Norrbotten (länet, ytvidd en fjärdedel av Sverige) samt ett par stadsfiskaler. Landsfiskalen var polischef, åklagare och utmätningsman. En stor omorganisation skedde 1965, då nämnda tre arbetsområden blev olika organisationer, nämligen kronofogdemyndigheterna, polisväsendet och åklagarna. Då blev det SEX kronofogdedistrikt i Norrbotten. Jag blev chefskronofogde i Bodens distrikt inklusive Jokkmokks kommun, vilken var en av de allra största i Sverige.

Utredaren av det hela, Carl Persson, blev förstås rikspolischef och kunde i kraft av sin maktposition särskilt gynna sitt område.

De som blivit chefer i de större städerna och de som ville dit var snart i färd med att kämpa för att öka sin makt genom att dra in de mindre distrikten i sitt. I detta fall gällde det chefskronofogdar, men tendensen var likadan inom övriga organisationer. Ett av de argument som varje statlig utredning under senare delen av 1900-talet hade att föra in i motiveringen var: ”På detta sätt förbättras servicen!” Vi som fanns på lite mindre orter kunde inte annat se än att servicen försämrades om allt skickades iväg!

Det kom också en period under andra hälften av 1900-talet då jämställdheten var i högsta ropet (det är den nog än). Då hade varje statlig utredning att som en av motiveringarna för sina förslag ha: ”Därmed förbättras jämställdheten”!

Efter segt motstånd vann de ”stora chefskronofogdarna”, och 1988 blev Norrbotten ETT DISTRIKT.

Och nu hade man blivit så fin att man måste ha en KRONODIREKTÖR som chef över chefskronofogdarna. Med tjänstebil och allt, misstänker jag. I vart fall ökade likheterna med verkställande direktörer och generaldirektörer!

För min del var det dags för pension ett par år senare. I viss mån kunde jag följa ”utvecklingen” (avvecklingen?) därefter i tidningarna. Efter målmedvetet arbete kunde ”vår” kronodirektör snart flytta till Umeå för att leda Västerbotten. Men han tog med sig Norrbotten när han flyttade! Hips vips: en seger för äregirigheten och maktkampen!

Nu hade direktörerna och storstäderna verkligen fått upp farten! Det stod inte många år så hade man gjort HELA SVERIGE TILL ETT ENDA KRONOFOGDEDISTRIKT!

Och nu har polisväsendet gått samma väg! Hela Sverige är ETT POLISDISTRIKT: fritt fram för de stora cheferna att dra in poliserna från alla håll till kravaller i storstädernas förortsområden! Om jag inte tar fel så brukade eventuella lokalpoliser före det dras in till huvudorten vid semestrar. Eller så avskaffades de helt enkelt. Huvudorten framför allt!

Ursäkta Rikspolischefen om jag har fel i nån detalj!

Arnold Lagerfjärd