Ett antal kommunalråd, bl a från Lycksele och Ängelholm, har protesterat mot Skatteverkets planer på att dra in kontor och flytta dem till större orter. Och därmed skulle utarmningen fortsätta ute i landet. I Regeringen har statsrådet Sven Erik Bucht från Tornedalen värnat om de statliga jobben ute i landsorten. Men han är väl en ropandes röst i öknen, i detta fall Stockholm, där som vanligt ministrar och andra bestämmande finns i huvudstaden och dess närhet. Och förstås ivrigt värnar om storstadens tillbyggnad. Och i mindervärdeskomplex för London och New York ständigt kämpar för att dra dit mesta möjliga från annat håll.

Jag vill gärna från egen erfarenhet inom staten visa på hur organisationer kan förändras under lång tid. År 1948 började jag inom landsfiskalsorganisationen. Då fanns 24 landsfiskalsdistrikt i Norrbotten (länet, ytvidd en fjärdedel av Sverige) samt ett par stadsfiskaler. Landsfiskalen var polischef, åklagare och utmätningsman. En stor omorganisation skedde 1965, då nämnda tre arbetsområden blev olika organisationer, nämligen kronofogdemyndigheterna, polisväsendet och åklagarna. Då blev det SEX kronofogdedistrikt i Norrbotten. Jag blev chefskronofogde i Bodens distrikt inklusive Jokkmokks kommun, vilken var en av de allra största i Sverige.

Utredaren av det hela, Carl Persson, blev förstås rikspolischef och kunde i kraft av sin maktposition särskilt gynna sitt område.

De som blivit chefer i de större städerna och de som ville dit var snart i färd med att kämpa för att öka sin makt genom att dra in de mindre distrikten i sitt. I detta fall gällde det chefskronofogdar, men tendensen var likadan inom övriga organisationer. Ett av de argument som varje statlig utredning under senare delen av 1900-talet hade att föra in i motiveringen var: ”På detta sätt förbättras servicen!” Vi som fanns på lite mindre orter kunde inte annat se än att servicen försämrades om allt skickades iväg!

Det kom också en period under andra hälften av 1900-talet då jämställdheten var i högsta ropet (det är den nog än). Då hade varje statlig utredning att som en av motiveringarna för sina förslag ha: ”Därmed förbättras jämställdheten”!

Efter segt motstånd vann de ”stora chefskronofogdarna”, och 1988 blev Norrbotten ETT DISTRIKT.

Och nu hade man blivit så fin att man måste ha en KRONODIREKTÖR som chef över chefskronofogdarna. Med tjänstebil och allt, misstänker jag. I vart fall ökade likheterna med verkställande direktörer och generaldirektörer!

För min del var det dags för pension ett par år senare. I viss mån kunde jag följa ”utvecklingen” (avvecklingen?) därefter i tidningarna. Efter målmedvetet arbete kunde ”vår” kronodirektör snart flytta till Umeå för att leda Västerbotten. Men han tog med sig Norrbotten när han flyttade! Hips vips: en seger för äregirigheten och maktkampen!

Nu hade direktörerna och storstäderna verkligen fått upp farten! Det stod inte många år så hade man gjort HELA SVERIGE TILL ETT ENDA KRONOFOGDEDISTRIKT!

Och nu har polisväsendet gått samma väg! Hela Sverige är ETT POLISDISTRIKT: fritt fram för de stora cheferna att dra in poliserna från alla håll till kravaller i storstädernas förortsområden! Om jag inte tar fel så brukade eventuella lokalpoliser före det dras in till huvudorten vid semestrar. Eller så avskaffades de helt enkelt. Huvudorten framför allt!

Ursäkta Rikspolischefen om jag har fel i nån detalj!

Arnold Lagerfjärd